Kapitel 7: Röd lampa

Efter en smått panikartad busstur stod plötsligt Jim utanför personalentrén på sin älskade bank. Härifrån och vidare visste han exakt hur allting funkade. Man drar kortet, slår koden och lampan lyser grönt. Försök två, man drar kortet, slår koden och lampan lyser grönt. Försök tre, man drar kortet, slår koden och lampan lyser grönt. Vad man gör när lampan lyser rött hade Jim ingen aning om men det är exakt vad som hände idag, dessutom alla tre gångerna. Jim började känna hur paniken var på intåg.

Han rusade runt byggnaden och gick in genom huvudentrén. Rakt fram stod hans chef med en låda i handen.
”Jim, här är dina grejer, försvinn från min bank”. Jim, som nu vant sig vid att inte förstå speciellt mycket av det som hände runt om honom levde ändå fortfarande i föreställningen att banken va en trygg plats. Att detta nu också omkullkastats ledde till en väldigt ovanlig reaktion from Jim: den irrationella.
”Då ska jag ha ut varenda öre jag har sparat i den här banken, jag vill inte ha något att göra med er någonsin igen”.

Några minuter senare stod Jim utanför banken med en låda i famnen och femtiotusentvåhundasjuttiofyra kronor och femtio öre i handen samt resväskan från hamnen. Delvis nöjd över att han lyckats få banken att avrunda hans femtiotusentvåhundasjuttiofyra kronor och nitton öre till femtiotusentvåhundasjuttiofyra kronor och femtio öre men samtidigt lite missnöjd över att ha förlorat jobbet och all trygghet han någonsin haft i livet.

Men Jims liv fungerade så numera. Kanske va det helt enkelt så att världen inte va nöjd över hur illa den behandlat Jim utan nu tagit i ytterligare för att verkligen krossa honom. Men något gott hade fallit ut av Jims märkliga äventyr. Han hade insett att man ibland bara måste lämna situationer, att man ibland måste göra något väldigt annorlunda (vilket hittills dock mest lett till problem) samt att lögner va högst gångbara i pressade situationer.

Utan tillfälle att ljuga sig ur problematiken valde han att börja leta en ny bank att viga sitt liv till. Kanske bättre arbetstider, högre ränta eller modernare stämpel, vem vet tänkte Jim. Stegen vändes mot konkurrerande banken två kvarter bort. Väl framme frös Jim till. Tänk om de skulle kunna tro att han va bankspion och döda honom. Med tanke på det han lärt sig de senaste dagarna så kändes det inte alls avlägset. Men det fanns en lösning.

”Hej, jag heter”, Jim plockade upp passet och läste innantill, ”John Wickerman, jag skulle vilja öppna ett sparkonto hos er”. Damen i kassan tittade på passet och började knappa på datorn.
”Det står att ni redan är kund här herr Wickerman och att du redan har ett sparkonto. Om du vill öppna ett nytt kostar det 140kr men det är givetvis fullt möjligt.”. Jim blev arg, ta betalt för ett andra sparkonto, det var bortom all hans värdighet, här kunde han inte jobba.
”Jaha, i så fall vill jag ta ut allt från mitt befintliga konto”
”Jaha, okej”, damen i kassan verkade plötsligt lite förvirrad, oprofessionellt fnös Jim tyst för sig själv.
”Vill ni flytta dem till en annan bank?”. Jim började tycka att den konkurrerande banken två kvarter bort va en stor besvikelse.
”Äh, ge mig dom bara så blir jag alldeles utmärkt nöjd, jag vill inte ha något mer med er att göra”. Damen i kassan gick iväg, pratade med en kollega och försvann sedan längre in i banken. Efter en stund kom hon tillbaka:
”Här är fem buntar om femtiotusen vardera, dom är skickade i det formatet hit men kontrollera gärna. Jag ska bara be en kollega om lite femtusenlappar och hundralappar så du kan få det som är kvar upp till tvåhundrasjuttiofemtusenåttahundranittosju kronor”. Många människor med Jims ekonomi hade svimmat över att se dessa mängder framför sig men inte Jim, han jobbade trots allt på bank förr.

Efter att ha fått de sista sedlarna och kronorna gav sig Jim vidare till den konkurrerande banken på andra sidan ån. Även här hade John Wickerman ett sparkonto och även här kostade det pengar att öppna ett andra sparkonto. Jim fortsatte till konkurrerande banken vid Ica, konkurrerande banken vid rondellen, konkurrerande banken vid den stora gatan, konkurrerande banken vid stationen samt diverse andra banker, vissa konkurrerande, vissa bara vanliga banker. Förvånansvärt ofta kostade det extra att starta ett andra sparkonto och förvånansvärt ofta hade John Wickerman ett välfyllt konto på banken. Efter en lång dag stod Jim i sin hall med lådan från sitt gamla jobb, en splitter ny resväska med över tre miljoner i kontanter samt väskan från hamnen. Jim hade fysiskt inte kunnat ta med sig mer än en bråkdel av de miljoner hans tvilling, John Wickerman, ägde men det räckte tillsvidare.

Nu undrar nog de flesta vad Jim tänkte ståendes i hallen utan jobb men med flera miljoner i kontanter. Faktum är att ingenting rörde sig därinne. Jim va helt tom, helt knäckt av de senaste dagarnas fullständiga kaos. Han va otrygg, orättvist behandlad men samtidigt fruktansvärt till freds med allt. För första gången i livet kände han en helt ny typ av glädje, en form av glädje som inte uppstått i hans förr så strukturerade och förutsägbara vardag. Jim började tänka: ”Vad är planen för imorgon, kanske ska jag göra något oväntat? Söka jobb på stadskontoret? Ringa en gammal bekant? Eller kanske råna en bensinstation?”. Oavsett vad behövde kvällsrutinen slutföras korrekt innan något nytt djärvt kunde planeras in resonerade Jim och gick för att äta kvällsmat, borsta tänderna, besöka toaletten, skaka täcket, vattna blommorna, svära åt grannkatten, titta på TV-nyheterna och puffa upp kudden. En lång dag var till ända. ”Hur i hela världen toppar man det här?”, fick bli den avslutande tanken.